Jag var en väldigt sprallig tjej och var väldigt glad i livet, lite blyg med älskade att träffa nya människor och prova på nya saker. Men nånting hände och idag är jag fånge i mig själv. Fången i mitt eget hem. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ut, jag vill bara rymma men jag vet inte hur man gör. Jag går runt med en rädsla för andra människor, mig själv och världen. En rädsla och oro som inte bara sitter i huvudet utan utspelar sig i kroppen också. Darrningar, rusande hjärta, overklighetskänslor, tryck över bröstet, yrsel och en känsla av att vara påväg att dö. Som att man tappar kontrollen över sig själv och någon annan styr. Jag har länge levt med depressioner, och min bipolära sjukdom och trott många gånger att jag varit på botten och att det inte fanns nån mörkare plats. Men oj så fel jag hade! Med åren har hålet blivit djupare och djupare och idag är jag på den mörkaste plats jag någonsin har varit. Och jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra. Att ha dragit på sig Socialångest och ångest utöver depressionerna är det värsta och mest fruktansvärda jag varit med om. Dom tillsammans trycker ner mig så jag går sönder helt. Det är bara en tidsfråga innan dom vinner helt över mig. För hur länge ska man orka leva såhär? Hur länge ska jag behöva stå ut? Jag lever inte, jag överlever bara. För vad är meningen med livet när du inte ens kan ta dig utanför dörren utan att ångesten tar över och du börjar få alla dessa symptom? Vad är meningen med livet när du ändå inte klarar av det? Det kommer vissa ljusa dagar då jag känner mig väldigt glad i livet och jag hittar på saker som jag älskar att göra. Och visst det är jätte skönt. Men jag hinner må så i 3-4 dagar tills det vänder igen ochnån i mitt huvud säger till mig att jag inte är värd det här utan jag är helt värdelös som inte klarar av ett normalt liv. Ha ett jobb, ta hand om hemmet, tänka på människor runt omkring mig eller att ens kunna åka själv och handla. Inte ens det klarar jag längre. Allting är så skrämmande och jag backar då för att försvara mig. Nånting kan ju hända, det är så jag blir tillsagt iallafall. Jag tappar hoppet på mig själv och mitt liv mer och mer när jag inser att det finns ett mönster i mitt mående och att det ser likadant ut hela tiden och jag lyckas aldrig ändra på mig. Jag har försökt, många gånger men vad jag än gör så räcker det inte till. Jag är alldeles för svag och orkeslös för att kunna förändra mig själv och mitt mående. Så säg mig, hur skaffar man sig ork till att leva? Leva ett fungerande liv, utan tankar på att det vore skönt att försvinna, att alla skulle ha det så mycket bättre om jag inte fanns. För jag menar, hur dåligt mår inte nära och kära när jag är så här? Jag skulle göra alla en tjänst..