Så mycket man har att säga, så mycket känslor man gömmer inom sig, så mycket man bara vill gråta men går runt och ler istället. Man försöker dölja att man egentligen mår dåligt, bara för att inte tynga ner andra med sin egen skit.
För ca. tre månader sen, på Julaftons natten så förlorade en nära kompis sin mamma. Jag sov där den natten och var med hela tiden. Det är en sån sjuk känsla så det finns inte, det går inte beskriva hur det känns. Tiden stannar typ bara och det känns som en dröm som man bara vill vakna ur. Det har gått tre månader och det har gått frammåt. Jag försöker att le och låtsas ibland att vara glad, men alltid sitter tanken i huvudet och vill aldrig försvinna. Jag är bara 16 år och har mist en person i livet. Det är för tidigt, det är inte okej. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att bli av med sin mamma när man inte ens levt halva sitt liv. Jag menar om jag blivit såhär sårad av detta hur förstörd vore inte jag om det varit min underbara mamma.
Vet ni vad det värsta är? Att gå runt och ljuga för folk, man säger att man mår bra och är glad. Men det är jävligt ofta det inte är sant, och jävligt ofta folk inte heller bryr sig när man berättar vad som hänt. Alla ser precis lika rädda ut och säger ingenting, tror ni inte att det blir värre av det? Självklart förstår jag att man är rädd för att säga fel saker osv, men man kan väl iallafall säga nåt, som typ. Jag beklagar sorgen osv.. men munnen är som fast tejpad på dom. Och det svider som fan kan jag säga. Även mina närmaste vänner drar sig undan, det är därför jag aldrig riktigt kan prata om sånna här saker med någon längre. Jag håller allt för mig själv, och ibland bara brister det och jag får sånna här anfall. Gråter floder och vill bara skriva av mig. Av sånna här saker så får jag svårt att lita på folk, framförallt av denna händelse. Jag litar inte på många längre, just nu är det bara två stycken och en av dom är personen som miste sin mamma. Jag nämner inga namn, och ni som vet vem det är behöver inte kommentera det heller. Har ni nån gång varit med om personer som ändrar sig beroende på vilka dom umgås med? Det är fanimej inte roliga personer, jag har en nära vän som har blivit en sån. Hon har förändrat sig rejält på bara några månader. Speciellt sen Julafton, hon beter sig som en bitch mot mig och är mer med andra tjejer nu för tiden. Det gör det ännu svårare för mig att återhämta mig ifrån min väns mammas död. Det segar ner hela skiten, just för att jag får en till sak att tänka på och det öppnar såren ännu mer. Ska jag vara ärlig tror jag att hon varit rädd och bara skitit i mig för att lämna problemen, och tagit nån annan istället. Så just nu längtar jag bara till gymnasiet och nya vänner som faktist finns där för en och slippa alla gamla bitchar. Nu kanske jag låter som värsta negativa slynan, men alla har sina brister och hat väl? Jag brukar vara en väldigt glad och pigg tjej, men sen tre månader tillbaka har allt förändrats. Jag är inte mig själv längre. Ville bara att ni skulle veta det.
Jaja, jag ska aldrig mera låta er få läsa om detta men jag var tvungen att skriva av mig, så nu vet ni hur jag mått dom senaste tre månaderna.

kyss..